Att ta beslutet att bryta upp.
När jag tog beslutet att flytta så var jag var på ett jobb som jag inte riktigt trivdes med. Jag kunde inte motivera för mig själv, kunde inte se vilken nytta jag gjorde för de människor jag mötte. Kändes enbart ytligt och fokuset var på pengar. Pengar har faktiskt aldrig varit min drivkraft, jag har haft riktigt ont om dem ibland och att jag klarat mig hyfsat andra stunder. Jag drivs inte av att kunna köpa materiella saker. Min drivkraft har handlat om att göra något för andra, låter ju otroligt oegoistiskt men jag tror att det egentligen är den högsta formen av egoism, tänk att jag kan få andra att må bättre, ojojoj vilken egoboost och att uppfylla sig själv genom andra.
Dags att lämna Stockholm
När då mina föräldrar velat sälja i många år, min dotter skulle ta examen från gymnasiet och jobbet inte motiverade mig så var valet enkelt. Det var äntligen dags att lämna Stockholm, yrkeskarriär, bostadskarriär och strävan efter att vara så perfekt utåt hela tiden.
För känslan när jag var uppe i Klimpfjäll på semester och hjälpte mina föräldrar var att det var aldrig s perfektion som räknades utan det var good enough och det var perfekt, en sån avkopplande känsla att veta att vi strävar efter good enough, är det good enough så är det perfekt! I det tänket ligger det en förlåtande, inkluderande och en väldig autentisk känsla och upplevelse.
Kände mig Modig
Många bekanta i Stockholm sa att jag var modig som skulle bryta upp, jag har aldrig känt mig modig, jag var bara inte rädd. När magen känner att det är rätt, barnen vill byta skola (btw, Saxnäs skola och förskolan Rävlyan är bland det bästa med att bo här) ingenting håller en kvar i Stockholm förutom de sociala normer vi vanligtvis följer, i det läget hade jag varit modigare som utmanat magkänslan och stannat kvar än att ha brutit upp och flyttat de 85 milen rakt norröver.
Förr om åren när jag varit här uppe på besök har jag gråtit varje gång vi farit härifrån, lugnat ner mig efter ca 10 mil och sen börjat gråta igen när vi kommit in i Upplands Väsby, känslan av att åka ”hem” när man bara ville vara kvar där man var på borta var så stark. När flyttbilen sen äntligen gick 10 juni 2018 så grät jag. Jag grät när jag körde från Ekerö, grät hela vägen till Upplands Väsby faktiskt och hade antagligen fortsatt gråta om inte lillsonen Elias hade blivit åksjuk och kräkts ner hela baksätet…. Skillnaden var att dessa tårar som då föll var av sån obeskrivlig glädje, eufori, lycka och total känsla av att vara på rätt väg. Beslutet att lämna Stockholm var taget för länge sen, det var bara jag som tog extremt lång tid på mig att genomföra det, typ 18 år…
Leave a Reply
Want to join the discussion?Feel free to contribute!